Jag tror hela tiden att jag har släppt dig. Du lurar mig gång på gång och får mig återigen att få den där konstiga känslan i kroppen genom att jag bara ser ditt ansikte. Jag förstår inte hur det kan vara så svårt att släppa en människa? Hur känslorna kan ta över hela kroppen och man bara vill göra något dumt. Jag vet att det är såhär det ska vara. Jag vet att jag mår så himla mycket bättre nu utan dig än när jag var med dig, men ändå så är det någonting inuti mig som fortfarande saknar dig. Men jag är stark, även om jag fick chansen skulle jag aldrig vilja gå tillbaka. Jag är nöjd med hur jag har det nu och vem jag är. Jag är stark och fortsätter kampen om att glömma dig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

ditt fina namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

din blogg?:

vad vill du berätta?:

Trackback
RSS 2.0