jag är förbannad

Jag är besviken, grymt besviken. När jag hörde det första gången trodde jag inte mina öron. Jag trodde inte att någon kunde vara så idiotisk och låta det ske. Många skulle inte förstå hur jag kan vara så upprörd över detta, men det är sjukt. Huset har tillhört våran familj i över 100 år, alla som bor runt omkring är mina släktingar på något sätt och jag älskar stället helt enkelt. Jag älskar att bara kunna komma bort och släppa alla tankar. Att sitta på bryggan och bara titta ut över vänern. Att nu de idioter jag har till släktingar har bestämt sig för att sälja det är galet. Egoister är det ända jag får fram och ingen av mig eller min far kan göra något åt det. Jag är vansinnig och de två sista veckorna som jag kommer att tillbringa där i sommar kommer inte att bli roliga. Jag är förbannad på det människor som sålde huset. Jag har alltid kunnat se mina barn springa omkring där iframtiden på sommrarna precis som jag, min far, min farmor, min farmors mamma och resten har gjort. Det finns sånna sjuka betydelser i huset som jag inte kan lämna och att mina släktingar kan välja bbort det är sjukt. Jag kommer inte kunna sitta där i sommar och låtsas att jag är glad, det kommer att bli kaos om jag fortfarande är på det humör jag är på nu!


ända bilden som fanns på denna dator från landet

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

ditt fina namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

din blogg?:

vad vill du berätta?:

Trackback
RSS 2.0