Att dom fortfarande finns där är sjukt. De ligger begravda djupt inom mig, men tar över min kropp såfort någonting påminner om dig. Jag blir galen av det här. jag orkar inte behöva känna denna ångest varje gång jag hör ditt namn. Jag trodde du var glömd, jag trodde att jag hade lämnat dig som jag lämnade alla dåliga tider. men tydligen inte.

Skillnaden är att denna gång är det inte kärlek jag känner, utan hat. Jag önskar mer än någonting annat att jag aldrig hade träffat dig. Allting hade varit så mycket lättare då, men ändå kanske det var bra? Jag lärde mig att inte leka med kärleken, jag lärde mig att inte älska vem som helst utan att tänka på konsekvenserna först. Jag lärde mig så mycket som jag använder idag. Som tillslut ska göra mig stark och ta mig fram genom livet som en drottning.

Jag skiter i allt, jag bryr mig inte om mina känslor, vad fan har jag dom för? Jag är värld den bästa och det vet jag om, fuck det här, jag ska vara lycklig!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

ditt fina namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

din blogg?:

vad vill du berätta?:

Trackback
RSS 2.0